The Intergalactic Retrogaming Museum!

Want to discuss retrogaming? Forumet för alla gamla retro nostalgiker, som jag själv!
 
HemPortalliVanliga frågorSökBli medlemMedlemslistaAnvändargrupperLogga in

Dela | 
 

 Jesus och barnen

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Starflower



Antal inlägg : 154
Registration date : 07-10-07

InläggRubrik: Jesus och barnen   lör okt 13, 2007 6:25 pm

Kristus och Barnen

Det finns säkert många fler tolkningar och sanningar gömda i dessa ord än de jag har nämnt här, men med denna lilla genomgång hoppas jag att inför denna uppgift kunna öppna våra sinnen lite för djupen i Bibeln.

Historien om Jesus är förstås inget undantag ifrån detta. Bortsett från att den kan ses som en beskrivning av vår väg genom individuationen, egots relation till Självet (Fadern), eller den individuerades förhållningssätt mm. kan den ses som en beskrivning av ett inre skeende, och det är ur det perspektivet vi här ska analysera den. Att se historien om Jesus som ett inre skeende innebär att man gör personerna och omständigheterna till ”inre” eller psykiska faktorer i varje individ. Detta perspektiv gör historien särdeles intressant för en psykologi-intresserad, och gör den också till ett värdefullt redskap i den personliga utvecklingen. Jesus representerar då den mest kärleksfulla sidan av oss, vår djupaste humanitet, vårt sanna Själv. Jung likställer ofta Självet med Gud och ur det perspektivet ska inte Självet och Kristus anses vara identiska, utan Kristus är ”Guds enfödde son”. Det framgår av många av Jesus uttalanden att Fadern är någon som han har en relation till och till och med känner sig övergiven av på korset, trots att han på många sätt uttrycker den starka förening som finns mellan honom och Gud. Ett uttalande som ”jag och Fadern är ett” bör alltså inte missförstås som att Kristus är Fadern, utan snarare att de så att säga är av samma art och substans. Fadern är större än Sonen, men Sonen kommer från Fadern och är av samma substans. Så Sonen är Faderns redskap i världen. Sonen är Faderns uttryck i världen och bland människorna. Detta får stöd av att Jesus uttrycker att han inte gör saker av sig själv, utan att det är Gud som gör det genom honom, samt att han alltid gör sin himmelske Faders vilja.[3] Självet är i sig själv något omanifesterat. När Självet manifesterar sig framträder Kristus.

Utifrån detta kan vi börja förstå hur Självet börjar framträda hos varje person. Utifrån Jesus barndom får vi veta att han föddes i ett stall och vilade i en krubba. Här visar berättelsen att denna vår inre Kristus föds bland djuren, alltså: den kommer till mitt i djurriket. Evolutionen har lämnat oss med ett djuriskt psykiskt arv inom oss som gör att det inte finns någon annan plats för Kristusbarnet att födas i. Barnet får vila i en krubba för att det inte fanns något annat i stallet. När den inre Kristus kommer till så finns det ingen annan organism till hands än djurets, och det är där barnet får vila i början. Kanske är det här vi i evolutionen ställde oss på två ben.

Att detta Kristusbarn blir tvunget att fly till Egypten, undan från Herodes avundsjuka och mordlust, är en underbar beskrivning av hur vårt egoistiska och mer djuriskt konkurrerande jag känner sig hotad av denna ”framtida konung”, eller framtida härskare; den som en dag kommer att styra himmel och jord (läs: själ och kropp, eller individens totalitet). Så vår Kristussida växer fram fördolt från Herodes och omvärlden, alltså resten av vårt psyke. Jag ska inte gå in på så många fler detaljer om just detta, men intressant är att han vid en viss tidpunkt (vid trettio års ålder) får en stark kontakt med den helige ande och på allvar börjar omvandla och hela sin omgivning. Kanske är det då som individuationsprocessen och den personliga utvecklingen får större stimulans inifrån individen själv och blir en aktiv process. Medkänslan, längtan efter ljus och kärleksfullhet mot nästan, symboliserat av Jesus, blir starka psykiska drivkrafter i denna utveckling. Jesus väljer fiskare som sina lärjungar. I jungiansk drömtolkning visar sig fisken ofta vara en representant för saker i det omedvetna, som symboliseras av vatten och hav.[4] Vi förstår då att fiskaren är någon som aktivt söker i sitt inre hav efter fisk, alltså någon som är intresserad av att medvetandegöra det omedvetna. Det är för dem som Jesus först visar sig. Anmärkningsvärt är att om man söker i det omedvetna utan att få någon fångst så kan Kristus hjälpa en att söka på rätt ställe så att man får massor:


4. När han hade slutat tala, sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.”

5. Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.”

6. Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista[5]



Det finns mycket mer att hämta ur Bibeln med detta perspektiv, men nu ska vi detaljfördjupa oss i ett specialfall av denna tolkningsmöjlighet. Vi ska undersöka om det kan ligga någon djupare psykologisk mening i Jesus uttalanden om barnen. Detta kommer visa sig vara speciellt på flera olika sätt då det finns en särskild relation mellan Kristus och barn.


15. Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem.

16. Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.

17. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»[6]

Det första som händer i detta citat är lärjungarnas nog så välvilliga, men felaktiga bortvisning av barnen som togs till Jesus. De tolv lärjungarna representerar även de olika delar i oss, som i det här fallet anser det vara olämpligt för barnen att komma till Jesus. Kanske sker detta inom oss pga. att vi skäms för barnet inför en ren person som Jesus på samma sätt som människor skäms inför Gud. Barnet är det sårbaraste och mest nakna vårt psyke besitter. Barn är skamlösa och oblyga (i ordens bästa bemärkelse). De anses vara oartiga, ouppfostrade och omogna. Det krävs alltså ett visst mått av mod för att visa upp det för den som har sänts till världen (vårt ”jordiska” psyke) från Gud (Självet). Det kan alltså finnas en slags auktoritetsfruktan inför Kristus eller en känsla för att han inte ska behöva befatta sig med barn, vilket lärjungarna verkar ge uttryck för här. Detta invänder Jesus mot och uppväger till och med den undervärdering av barnen som denna inställning avslöjar genom att tillägga att Guds rike tillhör sådana som dem. Inte nog med att barnen inte ska bortvisas från Guds rike, de är särskilt välkomna dit. Vid en närmare granskning visar sig detta vara uttryck för en stor visdom och en mycket effektfull psykologisk anvisning. Det finns många anledningar till att sammanföra Kristus med de inre barnen.


Det inre Barnet är på ett sätt den renaste representationen av Självet eftersom barnet inte är belastat av persona, skugga mm. vilket de vuxna ofta är. Barn (innan en viss ålder) är naturliga, självsäkra, har ett öppet hjärta, är ärliga och sanna i sitt uttryck och sina beteenden och är i kontakt med sig själva och livet. Vuxna är sällan helt naturliga ens när de är ensamma, självsäkerheten är ofta ersatt med en falsk självsäkerhet eller högmod, känslor är ofta inlärda och inte i verklig kontakt med det inre livet. Vuxna tänker en sak och säger en annan och deras beteenden och uttryck kommer från konventioner, kulturella färgningar och inlärda beteenden. En ”mask” är på det sättet alltid uttryck för en lögn eftersom den sanna känslan t.ex. kan vara att visa sin svaghet och sårbarhet. Vuxna i den civiliserade världen är inte i verklig kontakt med livet eftersom den rationella hjärnan har gått överstyr och avskärmar människan från det inre, ibland irrationella, materialet. Naturmänniskor har fortfarande kvar en viss kontakt med livet eftersom de har kontakt med naturen och är en del av den.
Till överst på sidan Gå ner
Användarens profil
Starflower



Antal inlägg : 154
Registration date : 07-10-07

InläggRubrik: Sv: Jesus och barnen   lör okt 13, 2007 6:25 pm

Å andra sidan är det barnets lilla perspektiv på saker och ting som är upphovet till många negativa känslor. När världen upplevs ur ett barns perspektiv så präglas den för det första av många begränsningar. Ett spädbarn kan inte säga vad det vill, det kan inte röra sig som det vill, det kan inte ta hand om sig själv på något sätt och är därför helt utelämnad till omvärlden. Detta skapar många smärtsamma upplevelser för barnet. Det är också så att ett barns psyke är så begränsat i vad det kan förstå och uppfatta av verkligheten att det p.g.a. missförståelser skapar många känslomässiga negativiteter, även för en person i vuxen ålder, i samma mån som hon har kvar detta perspektiv. Barnet upplever allting i svart eller vitt, när verkligheten ofta är mycket nyanserad. Barn skapar och reagerar på enkla och känslomässigt laddade bilder av hur personer är och kan inte se personer och situationer som de är med all sin komplexitet. Det har inte mentala resurser för att förstå sin omgivning, andra människors svagheter och sårbarheter, vad som sker omkring det osv. För att göra en lång historia lite kortare så gör dessa attityder och perspektiv att ett barn inte kan förstå, inte kan känna sig tryggt, inte kan förlåta osv. och därför skapas negativa känslor och känslomässiga komplex vars smärta förträngs till det omedvetna och blir orsaken till en kedja med negativitet. I detta sammanhang är det viktigt att förstå att detta barn och dess synsätt lever kvar i oss än idag. Och det är som det levande barnet inom oss som dess möte med Kristus får betydelse.

Så det vi ser av ovanstående är att Kristus och Barnet paradoxalt nog både är identiska och varandras motsatser. De är identiska i det att de båda är representationer av Självet. I vissa drömmar kan Självet visa sig som just Kristus, och Självet kan också visa sig som ett Barn. För att sammanfoga de två skulle jag vilja uttrycka det som att Barnet är Kristuspotentialen. Kristus är det ”färdiga”, och barnet är fröet. Kristus är den mogna frukten och barnet är den omogna frukten, men båda är samma frukt. De andra psykiska faktorerna kan vara nog så relevanta, men de är en annan frukt. Det är barnet som blir Kristusfrukten, och därav uttalandet ”Guds rike hör sådana till”. Här får vi också en förklaring till uttalandet: ”Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.”[7] Att ta emot detta barn är att välkomna den frukt som blir Kristus, det är att ge den rum och näring och därmed uppmuntra dess växt. Just eftersom barnet är ”oförstört” är det det renaste uttrycket för oss, och därmed vår Själv. Jung talar om puer, som är det heliga och rena barnet. Genom Barnet får vi kontakt med Kristus, på samma sätt som vi genom Kristus får kontakt med Gud.

Ett annat sätt att sammanfoga Kristus och Barnet i ett begrepp är det i konst ofta förekommande ”Jesusbarnet”. Det uttrycker essensen av de båda.[8]


För tolkningen av vers 17 ska vi tillägga några ord från Matteus.

1. Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?”

2. Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem

3. och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.

4. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.[9]

Här får vi ytterligare en bekräftelse på hur Barnet leder oss till Gud. För att ta emot Guds rike måste man göra det som ett barn, läste vi tidigare. Följaktligen är det Barnet som tar emot Guds rike.[10] Att göra sig stor måste vara liktydigt med att vilja sätta sig över andra, vilket är högmodets frukt. Att göra sig liten är att ödmjuka sig. Barnet blir här en symbol för en ödmjuk person. Barnet gör inga anspråk på att vara vuxen, och kanske borde inte vuxna heller göra det. Inför Gud är alla människor små, och inför Fadern är alla barn, vilket Jesus antyder i dessa citat. Barnet är också medvetet om att det inte är vuxet och iakttar livet med en nyfikenhet och öppenhet att lära sig, inte minst från sina föräldrar (läs: från ”Fadern”). Vuxna gör dessvärre inte så. Då himmelriket är Guds rike (av Jesus även symboliserad som ”Faderns hus”), så måste den rätta inställningen vara att just relatera till det som ett ”barn”. Och resten av Jesus uttalande är ren matematik. Den som är störst i himmelriket måste med rätta vara den som i högst grad hör hemma där, vilket vill säga: den som i högst grad har den ödmjuka inställningen som barn till Fadern. Därmed får också liknelsen om den förlorade sonen sin förklaring. Den förlorade sonen återvänder när han vill vara faderns tjänare. Och nu ett Bibelord för att knyta ihop trådarna.

35. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.”

36. Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade:

37. ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig.”[11]

Vi har nu sett relationen mellan Kristus och barnet ur några olika perspektiv:


* Eftersom våra ”lägre” eller ”mörka” sidor härstammar från vårt inre barn och dess begränsade perspektiv så blir mötet mellan Kristus och barnet ett möte mellan polariteterna Ljus och Mörker (ett slags coniunctio). Tillsammans bildar de en helhet som kan representeras av symbolen för Yin-Yang. I den är båda i varandra, Barnet är i Kristus och Kristus är i Barnet. Mörkret och ljusets förening är den färdiggjorda individuationen och uttrycker Självet, vilket leder oss in på nästa punkt.



* Eftersom Barnet och Kristus båda är aspekter av och representanter för Självet så innebär deras möte ett förenande av två av Självets framträdanden. Det framkallar den slutgiltiga ”Kristusfrukten”. Barnet är Kristuspotentialen.



* För att komma in i himmelriket (vilket enligt Jesus finns inom oss) måste man vara som ett barn. Riket tillhör sådana som de. Eventuellt kan man tänka sig att barnet faktiskt i någon mening residerar i och är anknuten till ”himmelriket”. Man måste ödmjuka sig och förhålla sig som ett barn till Fadern.



Men det finns en annan sak som förbinder dessa två. De är förenade genom att vara motsatser på en punkt. Psykologin har visat att det lilla barnet föds med ett nästan oändligt behov av kärlek, ett behov som ingen människa egentligen kan tillfredsställa och vars otillfredsställelse kan sägas vara det som ligger till grund för alla känslomässiga problem. Vi söker en tillfredsställelse till detta urbehov genom att hitta rätt person som kan ge oss den kärleken, men detta lämnar oss sökande och saknande. Men även här visar sig barnet och Kristus vara ödesbestämda att skapa varandra och fullborda varandra. Barnet behöver den största kärleken, och Kristus ger den största kärleken. Behovet får sin slutgiltiga tillfredsställelse genom att vi själva med hjälp av vår inre Kristus omfamnar detta inre barn. Genom denna förening skapas sant självförtroende och verklig självständighet. Det ger den balans som är nödvändig för att kunna vara en Kristus.



Man kan på ett intuitivt plan nästan märka att Kristus och barn förmodligen skulle trivas ganska bra ihop. Barnet är öppet och tar emot Kristus och hans stora kärlek och Kristus tycker nog att det är skönt att umgås med barn som är naturliga och inte har en massa masker, artighetsseder, känslomässiga blockeringar, inte har fastnat i huvudet utan är i någon slags kontakt med livet. De passar varandra på något sätt, och mellan dem utväxlas en fri och naturlig kärlek. Det är bara Kristus som kan ge barnet den kärlek det behöver. I slutändan är det nästan bara barnet inom oss som verkligen kan öppna sig för Kristus och ta emot honom.

Och den del i vårt inre som kan det men inte är ett barn – är Kristus själv.



Sina







[1] Joh 8:7

[2] Matt 23:12

[3] Se t.ex. Joh 12:49 eller Joh 10:32

[4] Kristus är, enligt Jung, den ”ultimata” Fisken.

[5] Luk 5:4-6. Se även Joh 21:3-6

[6] Luk 18:15-17

[7] Matt 18:5

[8] Som en intressant parentes kan anmärkas att jungfru Maria ofta är med i bilden och håller barnet, vilket kan vara en symbol för att det är animan som framföder denna inre Kristus. Jungfru Maria anses helig och hennes befruktning skedde genom den helige ande. Animans tillgång till och personifiering av det omedvetna ger henne en helighetsglans, vilket inte minst katolicismen har projicerat på Maria.

[9] Matt 18:1-4

[10] Jag ska inte göra några tolkningar av de apokryfiska texterna, men jag vill referera till ett relevant ställe i Tomasevangeliet: (23) a. Jesus såg några barn, som diade, och han sade till sina lärjungar: ”Dessa små, som dia, likna dem, som gå in i riket."

[11] Mark 9:35-37
Till överst på sidan Gå ner
Användarens profil
 
Jesus och barnen
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
The Intergalactic Retrogaming Museum! :: Allmänna Diskussioner :: Humorhörnan! :: Religion!-
Hoppa till: